Vårt hus är från 1968. Det har fina trägolv, originaldetaljer som vi vårdar ömt, och en själ som sitter i väggarna. Men under allt det fina, under källargolvet och bakom badrummets kakel, lurar en hemlighet som vi inte kände till när vi köpte det. Gjutjärnsrören. De där tunga, rejäla rören som en gång var det bästa som fanns, men som nu, femtio år senare, börjat tala sitt eget språk.

Det började med att källaravloppet betedde sig konstigt. Ibland, när vi tvättade, kom det upp vatten ur golvbrunnen. Bara lite, bara ibland. Vi trodde det var något tillfälligt, en propp som lossnat, en slump. Men det fortsatte. Och så kom doften. Den där svaga, obehagliga lukten av gammalt avlopp som letade sig upp i tvättstugan. Vi försökte ignorera den, men den fanns där, envist påminnande om att något inte stod rätt till.

Till slut kallade vi på hjälp. En rörmokare med kamera kom och gjorde en inspektion. Vi stod bakom honom och tittade på skärmen medan kameran sakta vandrade genom rören. Det var som att se en dokumentär om en svunnen tid. Där, i svartvitt, syntes våra gamla gjutjärnsrör inifrån. Ytan som en gång varit slät var nu sträv som sandpapper. Beläggningar hade fastnat här och där. På ett ställe syntes en liten spricka, och ur den sipprade det lite vatten.

”Det här är typiskt för gjutjärn från den här tiden”, sa rörmokaren. ”Det ser rejält ut utifrån, men inuti fräts det sakta sönder av allt som spolas ut. Det är som en förkalkning, fast värre. Till slut blir det så här.” Han pekade på sprickan. ”Den här har funnits ett tag. Det är därför det luktar.”

Jag tänkte på alla år som passerat. Alla duschar, alla toalettbesök, alla diskar, allt tvättvatten som runnit genom dessa rör. Femtio år av familjeliv, av vardag, av historia. Och nu var de trötta, våra rör. De hade gjort sitt.

Frågan var bara vad vi skulle göra åt det. Alternativen var två. Antingen riva upp hela källargolvet, bila bort betong, byta ut rören och sen gjuta nytt. Ett projekt som skulle ta veckor, kosta en förmögenhet och lämna oss utan tvättstuga under tiden. Eller relining, något vi hört talas om men aldrig riktigt satt oss in i.

Firman som gör Relining Nacka förklarade skillnaderna. Med relining skulle man inte riva något. Istället skulle man blåsa in en flexibel strumpa i rören, en strumpa impregnerad med plast som skulle hårdas och bli ett nytt rör inuti det gamla. Allt skulle göras från insidan, utan att en enda platta behövde brytas upp. Det lät nästan för bra för att vara sant.

Vi bad om offerter, ringde referenser, googlade som galningar. Allt pekade åt samma håll. Relining var beprövat, pålitligt och exakt vad vi behövde. Gjutjärnsrören skulle få nytt liv, utan att vi behövde riva upp halva huset.

Själva processen var märkvärdigt odramatisk. På en måndag kom de, två killar med en skåpbil full av utrustning. De spolade rent, torkade, förberedde. Sen försvann de ner i källaren med maskiner och slangar. Vi hörde lite brummande, lite pysande, men inget som störde vardagen. På onsdag eftermiddag var de klara.

”Nu är det som nytt”, sa de när de packade ihop. ”Femtio år till, minst. Kanske mer.”

Och det var det. Doften var borta. Vattnet rann som det skulle. Inget mer översvämning i tvättstugan. Inget mer konstigt gurglande. Allt var precis som det skulle vara, fast bättre. De gamla gjutjärnsrören, de som varit med sedan 1968, hade fått nytt liv. De skulle fortsätta att ta hand om vårt spillvatten i många år till, utan att vi behövde tänka på dem.

Ibland, när jag går ner i källaren, tänker jag på det som finns under golvet. Rören som ligger där, tysta och osynliga, och gör sitt jobb. De är inte nya, inte på riktigt. Men de är som nya. Tack vare en smart teknik, och tack vare att vi tog reda på vad som fanns innan det var för sent.

Gjutjärn är vackert, på många sätt. Men allt har ett slut. Lyckligtvis finns det sätt att förlänga det.Allt med hjälp av relining Tyresö.